En riktig trotjänare har valt att lägga handbollsskorna på hyllan! Frida Wiliamsson blickar tillbaka på sin 20 år långa handbollsresa och ser nu fram emot saker hon lagt åt sidan under alla år. Hon ger tips till våra kommande stjärnor och svarar på frågan: Är det helt slut med handbollen nu?
Frida Williamsson började spela handboll i HK Eklöven som åttaåring och har varit Karlskronahandbollen trogen sedan dess. Hon var med när Eklöven, Flottans IF och Hästö (dam/flick) och senare även spelare från Ronneby blev Karlskrona handboll och när HIF Karlskrona (herr) slogs ihop med KHB för att bilda det som idag är HF Karlskrona. En utveckling över tid som Frida nämner som enbart positiv.
Du har alltså varit Karlskronahandbollen trogen i 20 år, från flick, junior, division 2, division 1 och allsvenskan.
– Ja, det har verkligen varit en fantastisk resa med många fina minnen som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Att jag har hållit på så länge och stannat kvar just här beror nog på ihärdighet, träningsglädje och engagemang för en god gemenskap och sammanhållning. Jag har alltid varit en individ som älskat att träna, utvecklas och har därför prioriterat handbollen först, säger Frida.
– Samtidigt ska man få rätt förutsättningar, vilket vi fick 2022. Klubben valde att satsa ytterligare på damhandbollen. Vi började träna med mer intensitet, började skapa en tydlig spelidé och arbetade med gemenskapen i laget. Det var då jag verkligen kände att jag och laget påbörjade en resa tillsammans. Det vi inte visste då var att det var en resa mot allsvenskan.
20 år som sagt, Vad har handbollen betytt för dig?
– Ja det är verkligen länge, haha. Det bästa med att spela handboll som idrott är att den är fysisk med mycket kamp, högt tempo och att det är händelserikt. Det gäller att hänga med för att förstå vad som händer i spelet.
– För mig har handbollen alltid varit en plats där jag kan samla ny energi efter en lång skoldag eller jobbdag. Att komma till hallen och bara släppa allt och köra på med individer som jag tycker om, har betytt väldigt mycket. Handbollen har gett mig många fina minnen och vänner som jag kommer att ha livet ut. Det är jag väldigt tacksam för.
Du började som åttaåring, en ålder då ganska många barn testar på handboll för första gången. Vilka är dina bästa tips till våra blivande handbollstjärnor?
– Det absolut viktigaste är att ha kul. Skratta och umgås med dina vänner. Och att våga testa nya saker även om det känns svårt. Och självklart ska du våga drömma stort. Glöm inte att du kommer väldigt långt på vilja och inställning.
Om du får plocka fram några minnen från din tid som handbollsspelare? Vilka skulle det vara?
– Första minnet är från 2017 med Karlskrona Handboll när vi kvalade oss till division 1. Vi spelade många spännande kvalmatcher med både förlängning och shoot outs innan det blev klart. Vi spelade i idrottshallen och det var en otrolig stämning som det bara kan bli där och till slut blev det en fantastisk upplevelse när det blev klart att vi avancerade till division 1.
– Ett annat minne, som också är från när Pernilla Andersson var tränare, var när vi åkte till en träningscup i Danmark. Det var minnesvärt på många sätt, bland annat att kulturen skiljer sig från Sverige. Sen var det nog inte riktigt den cupen som vi hade trott att det skulle vara. Men det gav perspektiv på vad handbollen kan vara. Det var minst sagt en annorlunda cup.
– Sen självklart resan från div 2 till allsvenskan, det är ett minne som jag alltid kommer att bära med mig.
Jag antar att du särskilt kommer bära med dig det allsvenska avancemanget? Minns du matchen när det blev klart?
– Det är svårt att sätta ord på det, var så mycket mer än bara glädje. Jag minns så tydligt hur jag och Jiffe mötte varandras blickar, och i hennes ögon såg jag samma lycka som jag själv kände. Det behövdes inga ord. Vi visste.
– Det är en upplevelse som bara få får vara med om. Att gå från division 2 till allsvenskan på två år är något alldeles extra. I en sådan stund förstår man verkligen varför man kämpar. Det är de ögonblicken som gör allt värt det.
Matchen mot OV Helsingborg den 25 mars kom att bli din sista match i HFK-tröjan. Hur ser planerna ut framåt?
– Nu väntar en välbehövlig återhämtning både mentalt och fysiskt. Jag ser verkligen fram emot att få vila och ge mig själv tid. Om lite mindre än en månad reser jag och min sambo till Maldiverna och det ska bli otroligt skönt att komma bort en stund, bara få vara och njuta av vackra vyer.
– Efter sommaren väntar dessutom ett helt nytt kapitel i våra liv. Vi ska nämligen flytta till vårt första hus. Lite läskigt men mest spännande och förväntansfullt. Med lite mer tid framöver hoppas jag också kunna göra mer av sådant som jag fått lägga åt sidan och inte riktigt hunnit med tidigare. Bland annat har jag tänkt att gå på en dryckeskunskapskurs, en yogakurs och fortsätta med pralintilverkning, men även ta lite lektioner i padel, och ta grönt kort i golf. Det finns så mycket som jag vill göra, haha, men några saker jag har tänkt lite extra på är hjälpa mina föräldrar, odla, åka och hälsa på vänner som jag ej har träffat på länge. Jag vill också besöka lyxrestauranger som jag har tänkt på länge men inte haft tid eller ork att prioritera.
Är det helt slut med handbollen?
– Just nu behöver jag landa och ta en paus från handbollen. Vad framtiden bär med sig vet man aldrig. Handbollen kommer alltid ha en varm plats i mitt hjärta, så det är inte sista gången som jag är i Brinova Arena. Det kan jag lova.
Till sist, vad kommer du sakna mest med HFK och handbollen?
– Alla fina människor som jag har fått ha runt mig, dag efter dag. Jag kommer att sakna lagkänslan, gemenskapen och den där speciella känslan av att kämpa, vinna och förlora tillsammans. Att få vara en del av något större, att prestera som ett kollektiv. Det är något alldeles unikt.
– En sista sak… jag är otroligt tacksam för allt. Allt jag har fått uppleva under de här åren, är inget jag har tagit för givet. Tack till alla fina vänner som handbollen har gett mig. Tack till alla som har stöttat oss, i medgång och motgång. Och tack för alla minnen!
